Vi flyttade till Borås mellan tvåan och trean i gymnasiet, så i trean började jag en ny klass på Bäckängsgymnasiet i Borås. Eller Högre allmänna läroverket i Borås, HALIB, som det tidigare hetat. Alla skulle få gå i gymnasiet i gamla läroverkslokaler, det vilar en anda av kunskap över såna imponerande byggnader.
Nu ska det vara en ungdomskonferens i min kyrka i Borås och några från min församling hör i Västerhaninge har åkt dit. Jag tipsade dem om hur de skulle få sig ett gott skratt. På sjätte våningen i en korridor hänger alla studentfoton, även undertecknads. Vi får se om tjejerna tar sig dit och fotar en permanentad tjej med stora vita plastglasögon.
Men jag börjar tänka på en del saker. Vi hade som jag minns det de flesta av våra lektioner på sjätte våningen, där språken höll till. Till exempel minns jag latinsalen som låg i hörnet av huset precis bredvid en vindlande smal trappa.
Plötsligt slår det mig. Vi hade skåpen på nedervåningen och språklektionerna flera gånger om dagen på sjätte våningen. Betyder det att jag gick upp och ner för sex trappor flera gånger om dagen och inte ens har ett minne av det? Så är det ju om man är frisk.
Sex trappor. Jag blir faktiskt lite tagen. Numera klarar jag på håret av de fem trappstegen bredvid vår parkeringsplats. Jag håller ofta Mikael under armen och ibland känner han hur jag svajar. Pausar nästan alltid två gånger.
Vad annorlunda livet hade varit om man kunde sätta sig ner på marken och gå i trappor. Fast å andra sidan sker livets viktigaste processer sällan i just trappor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar