Jag mådde ju så dåligt igår efter utflykten i fredags, och var så sur och arg och ledsen. Men idag mår jag nästan som vanligt och det är en sån lättnad! Det vanliga kan jag stå ut med!
Och så lever jag på minnet av picknicken. Jag var ju lite bakom till att börja med, så jag missade massa chanser att prata och fråga, men jag måste strunta i det. Får vara nöjd med att jag kunde vara där och titta på de käraste människorna. Och fick världens underbaraste picknickmat, lasagne (min favoritmat) och nygrillade kycklingspett som smakade så rökigt och gott!
Och det var så underbart att se barnbarnen. Jag såg att Belle hade samma tyg i sin kjol som jag hade i min topp (vit med smala, svarta ränder) så jag visade henne det och hon reagerade så gulligt med att vilja berätta det för mamma. "Anja sin genser" och hennes skört sa hon, det är inte lätt med de norska glosorna! Jag blir lite rörd av att hon blev glad för att vi var lika.
Och så fick jag foton från J som hade sett ME-demonstrationen vid Slottet igår. Det berörde mig att hon hade tänkt på mig.
Och så är det inte kokhett heller. Bryr mig inte om att klä på mig, igår orkade jag inte och idag bryr jag mig inte. Bra att spara på krafterna så jag hämtar mig.
Och pillren igår hjälpte lite mot migränet så jag kände att det gick från outhärdligt till uthärdligt. Det är en stor skillnad och idag har det varit uthärdligt hela dagen, även om det börjar tuppa upp sig nu.
Och så kommer, hoppas jag!, två avsnitt av Downton Abbey ikväll. Kan man ha det bättre? Arg på livet ena dagen, lycklig nästa.
Och Mikael berättade söta saker om barnen i kyrkan. Han har blivit lärare för en klass med ett dussin barn i 8-årsåldern. Han har nog aldrig haft en så utmanande uppgift i kyrkan och jag är så stolt över honom! En kille sprang fram till honom och gav honom en kram och sa Du är min lärare! Det är inte en enkel klass med bara typ "tre väluppfostrade, nyflätade flickor", utan många barn och många barn med särskilda behov. Men jag är så stolt över honom att han vågade säga ja och vågar ge sig på det! Han har ju ingen kunskap om hur man behandlar barn med särskilda behov och han vill inte att bara de "svåra" barnen ska få all uppmärksamhet heller. Men att undervisa 100 vuxna hade varit lättare och som sagt, jag är stolt! Och jag vill gärna lära mig namnen på alla barnen och be för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar